Några kommentarer och ett axplock blott, vill jag presentera här. Ett axplock blott, av allt det som var så enormt mycket värt att läsa och/eller lyssna till i ordkonstens underbara universum:
Håkan Hellström: 2 steg från paradise
Patti Smith: Just Kids
Pär Thörn: Röda rummet (alfabetisk)
Pär Thörn: Land skall med lag byggas
Sara Stridsberg: Darling River
Richard Yates: Easter Parade
Vänta nu! Hellström? Här? Nej… men… jo! Det är faktiskt inte så att jag har råkat blanda ihop musik- och litteraturlistorna, nej. Hellström toppar de facto enligt mig även listan över 2010 års litterära insatser! Med de nedskrivna och sjungna låttexterna till albumet 2 steg från paradise är det helt tydligt att vi här har att göra med en textförfattare, en poet, en berättare av ett högst ovanligt slag. På en och samma gång är the Håkan originell och berörande, poet och berättare, full i fan och djupt seriös, galen och nedtonad. Han har ju alltid skrivit texter utöver det vanliga, men frågan är om han inte lyckas med konstsycket att slå till och med sig själv på fingrarna denna gång. ”Vid protesfabrikens stängsel”, bara titeln är så ljuvligt crazy-vemodig att musiken blir det också, av bara farten. ”Saknade te havs”, ”River en vacker dröm”, ”Det här är min tid”, ”Dom där jag kommer från” och ”Shelley” – det finns fler på denna ssamling som brinner och ångar av känsla känsla känsla. Och är det något som saknas i popmusiken idag så är det väl just detta känsla! Håkan har den i alla fall.
Glädjande nog skrev också Pär Thörn fram flera hypnotiska läsupplevelser! Förhandsnyheterna om den då kommande konceptuella omarbetningen av Röda rummet lät först ”bara” som en kul & cool grej, men när man ger sig tid att läsa detta märkliga verk slås man av egendomligt suggestiva ljud, en feeling av att vandra omkring i en strindbergsk spökkammare, där det klingar och ekar av mästarens mästerverk och litteraturhistoriens vingslag. Och nerv. Land skall med lag byggas är ändå en mer drabbande helhetlig läsupplevelse. Korskopplingar, fragment, fiktiva språk… gör denna märkliga bok till en politisk handling och en litterär forskningsexpedition ut i de okända och oprövade jaktmarker som ju litteraturen måste försöka kartlägga emellanåt. Och Thörn är fortfarande den i mina ögon mest fascinerande rösten i svensk samtida litteratur: politisk, formprövande och crazy-rolig.
Patti Smith skriver så gudarna gråter. Just kids är en helt formidabel tidsskildring; New York, sextio- och sjuttiotal, kärleken, konsten, människorna… man dras in allt det där och tårarna snubblar över sina bräddar. Det är gripande och avdramatiserat och romantiskt i en mäktigt ihopsydd väv av drömmar och inspiration.
Sara Stridsbergs feberheta och fria vidareskrivning på Nabokovs Lolita blev så bra som man hade vågat hoppas på. Den förföljde mig hela sommaren som en gastkramande dallrande syn. Stridsberg har efter tre romaner nu helt inmutsat ett eget litterärt universum, en helt egen röst som bär ända in i och genom hjärtat på mig. Darling River är ändå bara nästan lika plågsamt efterhängsen som Drömfakulteten. Men det är högt betyg ändå till en författare som i princip spelar i sin egen divison, enligt undertecknad i alla fall. Att hon inte fick Augustpriset i år säger ganska mycket om hur undermålig den prisutdelarinstitutionen fingerar numera (inte heller fick Bruno K. Öijer priset som han solklart skulle ha fått 2008).
Att Richard Yates suveränt vemodiga, ja rentav sorgliga men vackra, roman utkom redan 1976, och att jag redan har läst den på engelska för länge sedan gör inget – den kom i alla fall i svensk översättning av Murakami-översättaren Yukiko Duke i år. Och den är förtvivlat bra också på svenska.
Jag får erkänna att jag inte hunnit läsa alla de böcker som getts ut under året, men särskilt två vill jag hinna med inom kort, för jag tror helt enkelt att de är monumentalt intressanta: Therese Bohmans roman Den drunknade, och Ghayath Almadhouns till svenska översatta dikter i Asylansökan.
& så upptäckte jag Robertos Bolanos mästerskap, De vilda dektetiverna blev en vild, suggestiv, makalös läsupplevelse under sensommar- och tidighöst-månaderna. Ulises Lima! Arturo Belano! Jag saknar er! Bolano återvänder jag nästa år till, i årets uppmärksammade 2666.
Jag tycker dessutom att Mario Vargas Llosa var ett värdigt och bra val av Svenska Akadmeien, när han i år tilldelades Nobelpriset i litteratur. Jag hör tveklöst till skaran av fans, och tycker att Vargas Llosa har skrivit några fantastiskt bra romaner, med höjdpunkten i Bockfesten, men även Tant Julia och författaren är en litterär fyrverkeripjäs som smäller högt, högt högt!
Men det är som sagt Hellströms poetiskt framsjungna andetag som värmer mest från 2010 års litterära vindar. Han är nominerad till många grammisar, bland annat i kategorin ”Årets textförfattare”. Det är inte säkert han får det priset för grammisjuryn… är ett unikum av missade belöningar och totalt kaotisk ickelogik och inkompetens vad gäller att förstå vad som är bäst, det har vi sett så många gånger nu. Men i en god värld kanske grammisjuryn prickar rätt denna gång, det kan ju faktiskt hända! Sen borde alltså Hellström belönas med fler litterära priser också, det är min bestämda uppfattning. Han är vår tids Taube/Cornelis/Thåström/vispoet-geni. Jag ser dig inte dala på länge, länge än, Håkan Hellström, även om parkbänken aldrig är långt borta. Sång. Poesi. Tröst. Kärlek.
