On Music Videos and Iconicity

Here is an article I wrote about how iconicity works in music videos. My main example is the music video for M.I.A.'s song Paper Planes. The text was presented at a conference about iconicity in language and media, at Linnaeus University in Växjö, Sweden, in June 2011.

The article can be read here:

Music videos article

And the M.I.A. music video Paper Planes can be viewed by clicking this:

Paper Planes

Några läsningar [2011]

Litteraturåret kommer jag att minnas på ett särskilt sätt; uppe på himlen lyser inte bara en utan två stycken månar. Den bilden... lyser som poetiskt månsken starkare än något annat från 2011 års läsupplevelser. Det är i Haruki Murakamis mastodontverk, den tre (tjocka) romaner långa 1Q84 som de två månarna uppenbarar sig på natthimlen för romankaraktärerna och läsarna. Gränserna mellan fiktion och verklighet suddas ut, och i det suggestiva spelet mellan ont och gott tonar den vackraste av kärlekshistorier fram. Murakamis produktion är omfattande, och kan i mina ögon beskrivas bland annat som en produktion som löper längs tre spår. Han skriver 1) vemodiga kärlekshistorier, 2) Twin Peaks-artade och drömska kriminalgåtor, samt 3) dokumentära böcker. I 1Q84 sammanstrålar spår 1 och 2, till något av det elegantaste och varmaste han någonsin har format.

Som sagt, utöver det där skenet från de två månarna... står sig resten av litteraturåret 2011 inte riktigt. Men jag har i alla fall upptäckt Per Odenstens författarskap, vilket jag är mycket glad för. Horntrollet, Vänterskans flykt och Gheel har jag uppehållit mig i. Och rasat ner i. I år kom dessutom samlingsvolymen med olika kortare texter, Nio sätt att beskriva regnet på, som jag ännu inte hunnit sätta tänderna/ögonen i. Det kommer, I promise!

Dessutom läste jag med stor behållning Hanna Nordenhöks hittills bästa bok, romanen Promenaderna i Dalby hage. En lika vacker som gastkramande och prövande läsning utlovas för den som orkar – det här är inte en bok för svaga.

Ytterligare en bok vill jag nämna här: Håkan Lahgers i många avseenden alldeles fantastiska Dylan. En kärlekshistoria. Kanske är det en bok främst för Dylan-fansen, det medges, men det bjuder på så mycket annat också, och formar sig till ett stycke svensk (!) kulturhistoria. Och Lahger lyckas hitta nya sätt att vinkla fram historien om Dylan på, en eloge för det!

Musikupplevelser 2011

Här sammanfattar jag mina starkaste musikintryck från 2011, inte i listform utan som ett ordmoln!

Största namnet blev som synes Lady Gaga. Hennes musik upptäckte jag på allvar detta år, och hon blev snabbt en favorit – helt klart den coolaste, refrängstarkaste, roligaste och mest oroande artisten jag snubblat över på länge! Albumet Born This Way är blytungt, och hennes många musikvideor är stora ögonblick av förundran & sväng, liksom de framträdanden i TV och på scen hon gjorde under året. Favoritlåten framför andra, utöver Scheisse, Marry the Night, Born This Way, Government Hooker, Americano, Yoü and I och The Edge of Glory får ändå bli Judas – som också formulerades som en gagaesk musikvideo utöver det vanliga.

Jag gillar dessutom det faktum att Beyoncé med 4 äntligen gjorde en bra hel platta! Idel kanonballader och svängigare saker, där favoriterna som sticker ut lite extra för mig är I care och Countdown.

Sedan har vi Feist och PJ Harvey, som båda gjorde sensationellt bra album, som jag har lyssnat mycket på. PJ Harvey gör ju med Let England Shake ett av sina bästa album någonsin, och då är hon ändå en artist som ofta gör just det, sitt bästa album hittills/dittills. Feist följde upp fantastiska The Reminder med Metals, som bara går rakt in i mig. Hela tiden!

Liksom Tom Waits. Jag är så mycket Waits-fan att jag bara rasar ihop så fort han har gjort något nytt. När han gör så här bra grejer som nya plattan, Bad as Me, så är det enkelt att rasa än en gång.