Jag tänker aldrig dö, nej!

Håkan Hellström, stillbild från videon till nya låten 
Det kommer aldrig va över för mig.

Suck! Billström är ett skämt! Eller har Sverige, har vi alla, de ministrar vi förtjänar? Jag suckar igen. Och vänder blickarna mot de dansande ljuspunkterna innanför ögonlocken, istället. Jag säger som Bruno K. Öijer en gång sade i en intervju, ungefär: Jag är inte på den här planeten för att bli deprimerad! Jag är här för att bli INSPIRERAD!

& jag vänder bort blicken, andas in och känner dofter av det som är på väg. Jag blir uppsnärjd i det blå igen – av Håkans förrädiskt tassande poetiska låtbyggen... det här är skenbart en bagatell. Men! Låten växer! och Växer! Och välter tillbaka alla loken, lyfter upp dem på rälsen igen! Det här gungar bort snön, isen, vindarna – här kommer solen! Och som det heter i texten: Jag tänker aldrig dö, nej!

Videon kan spanas in på följande länk:

Håkans nya video

April, april... & ARTPOP

Bild gjord av "leonchili", som tänkt albumomslag till ARTPOP. Bilden hämtad från fanpop.com, på adressen http://www.fanpop.com/clubs/lady-gaga/images/31901665/title/artpop-fanart

Våren kämpar sig fram och in i oss i denna del av världen. Den kyla som dröjer och inte ger sig än, får hotas med sol, sol och mera sol. Och så all den goda musik som är på väg ut i atmosfären. Följande explosioner ser jag fram emot extra mycket den närmaste tiden:

Sällskapet, Thåströms band, släpper nytt album i april.

Håkan Hellström, släpper nytt album, också i april.

M.I.A. kommer också släppa sitt nya album i just april.

Och kanske blir det även så att Lady GaGa släpper sitt... hmm... koncept, ARTPOP, i april.

En sådan kanonad kan ingen vinter stå emot. Strålande tider, härliga tider! 

Sidan 367 är första sidan

Författare: Joar Tiberg

Titel: Tung trafik och lilla vägen

Förlag: Bonniers

Ibland händer det att hen stöter på böcker som är mer märkvärdiga än andra, böcker som "bråkar" med en och inte vill släppa greppet liksom. Det är böcker som dröjer sig kvar i minnet och i hela eller halva ens medvetande långt efter läsningen. Joar Tibergs senaste bok är ett gott exempel på detta – åtminstone för undertecknad. Så här skrev jag om boken för en tid sedan (2013), i BTJ Magasin:

Joar Tiberg (f. 1967) skriver i genrer som reportage, essä och poesi. Hans nya bok trotsar alla försök till enkel genrebeteckning. Över sidorna flödar en enda rak spalt med ord (ibland korta formuleringar). Läsaren får här möta högst ovanliga ord, nybildningar som åtminstone inte jag hört tidigare. Nämnas kan ”stråltyskar”, ”kålmetod” och ”spegelskidor”. Emellanåt dyker ”vanliga” ord upp: minst en gång per sida upprepas ordet ”kampanjen”. Sorterings- och tolkningsarbetet överlämnas helt åt läsaren. Tiberg skapar underhållande och djupt tankeväckande spänningsfält mellan variationer och upprepningar, mellan text och läsare, mellan nyordning och etablerat. Det hela framstår som en inspirerad och kritisk reflektion över språk och poesi, men också över bokmediet, och dess konventioner. Sidnumreringen börjar med siffran 367; själva texten börjar och slutar på pärmarnas insidor. Det är på gott och ont lätt att förlora sig i denna extremt öppna, poetiska text. Vissa läsare lär tröttas, andra fascineras. Jag fascineras.

Mikael Askander