Essä

© Mikael Askander (förutom bildmaterialet) 2010 




Av Mikael Askander

Gayikon, ”flickidol”, livsdyrkare

Några tankar om kärlekens desperation i Håkan Hellströms konstnärliga uttryck


Följande essä om Håkan Hellströms poptexter skrevs ursprungligen som ett föredrag till konferensen Musik och samhälle, vid Rock City i Hultsfred i juni 2008. Föredragstexten utvecklades sedan bland annat för att publiceras i en musiktidskrift som var på gång att startas upp, men som aldrig såg dagens ljus. Därefter blev min text liggande, för att nu åter ”vakna till liv”. När jag skrev texten uppehöll jag mig i mina resonemang vid exempel hämtade ur Håkan Hellströms hela produktion, från debuten år 2000 till det år 2008 nyutkomna albumet För sent för Edelweiss. Detta är inget jag har ändrat eller försökt att utveckla för att få med också det nu nya albumet 2 steg från Paradise.

*

Håkan Hellström slog igenom med dunder och brak år 2000, med låten och albumet Känn ingen sorg för mig Göteborg. Därmed rullade en av den svenska pophistoriens mest omsusade karriärer igång på allvar. Något år efter debuten talade belackare och kritiker om att Hellström skulle vara en ny Jakob Hellman – det vill säga bara mäkta med ett album (förvisso ett storslaget sådant och med klassikerstatus, men ändå). Hellström visade dock att han även fortsättningsvis kunde leverera. År 2002 kom först en ep med fyra vistolkningar (låtar av Ted Gärdestad, Mats Paulson, Fred Åkerström/Tom Paxton och Olle Adolphson), och senare samma år studioalbum nummer två, Det är så jag säger det. Det har därefter fortsatt med succéer i form av album, låtar, utsålda turnéer och en märkvärdigt intensiv massmedial bevakning som har satt Hellströms musik och konstnärliga uttryck på kartan för gemene man. Senast utkom hans femte album, För sent för edelweiss (2008).1 Och så publicerade samma år redaktionen för musiktidskriften Sonic en samling artiklar i bokform, med titeln Håkan Hellström – Texter om ett popfenomen (2008).2






Här syns omslagen till några av Håkan Hellströms album, Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000), Luften bor i mina steg (2002), Ett kolikbarns bekännelser (2005) och För sent för Edelweiss (2008).

I det följande vill jag peka på ett antal aspekter som vidhäftar Hellströms karriär och verk, aspekter som också kan sägas komma till uttryck tematiserade i hans sånglyrik. I fokus för min framställning här står frågeställningar som har att göra med hur kärlek, könsroller och sexuell identitet framträder när man betraktar Hellströms musikaliska och lyriska universum. Min tes är att Håkan Hellström som artist, kompositör, textförfattare och kanske till och med människa, mer än något annat bör förstås i relation till begreppet livsdyrkan. Jag återkommer längre fram i min text till detta begrepp.

Gayikonen Håkan
Att säga att Håkan Hellström är eller åtminstone har uppfattats som något av en gayikon, är inte detsamma som att säga att han som person är gay, eller ens en gestaltare av eller ett politiskt språkrör för gayfrågor. Nej, att beteckna Hellström som en gayikon är att säga att han av (det svenska) gaysamhället, eller delar av det, har lyfts fram som en omtyckt och uppskattad artist. Låt mig visa på några exempel som tycks förklara att detta har möjliggjorts.



Håkan Hellström på omslaget till gaymagasinet QX, i juli 2001. Omslagsfoto: Magnus Ragnvid.

I juli år 2001 syns plötsligt Håkan Hellström på omslaget till gaymagasinet QX.3 Hellström är sminkad, plutar med läpparna, har rockabillyfrisyr och en cigarett i mungipan a la James Dean – och signalerar på så sätt en flirt med tidningens homosexuella läsare. Inne i tidningen i detta nummer kan man läsa en intervju med Hellström, där han bland annat får svara på frågan om hur gay han är på en skala från noll till tio. Hellström svarar att ”Jag är ju straight, men det finns väl nåt litet utrymme där i det undermedvetna [...] en nia kanske.”4 Den unge Hellström vill inte fixera någon tydlig bild av sig själv, och inte heller stänga några dörrar. Han uttrycker sig med öppenhet, för honom tycks allt vara möjligt, så varför benhårt låsa sig vid en hållning hela tiden?

Bakom QX:s ikonisering av Hellström låg ett par händelser som ägde rum under hösten 2000. Under den i massmedia hårdbevakade och slutsålda höstturnén i anslutning till att debutalbumet hade släppts kunde man redan dagen efter premiärspelningen läsa om hur en konsertbesökare på KB i Malmö hoppade upp på scenen och kysste Hellström på munnen.5 Ett par veckor senare var det dags igen, och då i än mer famös anda. Under konserten på Nalen i Stockholm, som också något senare sändes i SVT, äntrar musikjournalisten Per Bjurman – en av Hellströms viktigaste beundrare i den massmediala uppbackningen av artisten – scenen och kysser Hellström.6


Under konserten på Nalen i Stockholm, hösten 2000, tog sig musikjournalisten Per Bjurman upp på scenen och kysste Hellström. Händelsen blev mycket omtalad i massmedia. Konserten sändes senare i SVT; bilden är från den inspelningen och sekvensen finns att avnjuta på YouTube: Bjurman kysser Hellström

Två gånger kysst av män offentligt, utan att ha gett intryck av att tycka illa vara, borde räcka för en position som gayikon. Men man kan dessutom notera att även Hellströms scenkostymering har bidragit. Sjömanskostymen har länge haft en funktion som symbol för manliga homosexuella, något som också tas upp i ovan nämnda intervju i QX. Journalisten frågar Hellström: ”Du förstår väl att du flörtar med gaypubliken när du uppträder i sjömanskostym?”, och får till svar att ”Jag har förstått det nu. Det var inget jag tänkte på innan faktiskt”.7

Inte bara den massmedialt konstruerade personan Håkan Hellström öppnar för gay-tematiska tolkningar. I en av Hellströms sångtexter, En midsommarnattsdröm (2005), finner man ett flertal formuleringar som öppnar för möjligheter att tolka texten som en skildring av homosexuellt färgad kärlek. Låten finns med på CD:n Ett kolikbarns bekännelser (2005).

"Johnny var Evas hjärtas låga 
han var solen när det dagas 
Han var parken när det våras [---]
Johnny du och jag borde starta upp ett band 
och få det att explodera i skyn 
Det är svårt att inte gråta när jag tänker på oss två nu 
Du var solskenet 
Jag var ensam 
Johnny med amfetaminet satte mig i baksätet 
och tog mig på en tur radion var på [---] 
Johnny, jag gillar dig [---] 
Eva, jag behöver dig mer än vad jag vill ha dig" [---]8

Det manliga textjaget förklarar för Johnny att ”jag gillar dig”, och lite senare är det detta jag igen – eller Johnny – som är tillsammans med Eva, och som säger att han inte på riktigt älskar henne. Det antyds alltså en möjlighet att det är jaget som istället är förtjust i Johnny, alternativt tvärtom. Att Johnny ”satte” textjaget ”i baksätet” och bjöd ”på en tur” möjliggör också en tolkning av en homoerotisk metaforik i texten.

Texten är dessutom i hög grad intertextuell (det vill säga full med anknytningar till andra texter).9 Tydligaste intertexten utgörs förstås av Shakespeares drama med samma namn.10 I denna komedi framträder ett humoristiskt förvirrat spel med identiteter. Detta fokuseras också tydligt i musikvideon till låten, där vi som betraktare får se människor utstyrda i olika djurdräkter, dansandes omkring runt Hellström med gitarr, sjungandes låten.11 En fördjupad komparativ läsning av Shakespeares En midsommarnattsdröm och Hellströms En midsommarnattsdröm skulle tydligare befästa förståelsen av Hellströms sångtext som en gestaltning av identitetsproblematik, könsroller, osäkerhet och längtan efter kärlek. I Hellströms text är det oklart vad som i textens handlingsplan egentligen pågår relationsmässigt och känslomässigt. Formuleringarna är öppna för tolkning, och jag vill alltså påstå att de mer än väl antyder en homoerotisk relation mellan textens jag och Johnny.

På ett par andra ställen i Hellströms sånger skymtar ytterligare mer eller mindre tydligt homoerotiska formuleringar fram. I Magiskt, men tragiskt från debutalbumet (2000) heter det att textjaget ”[b]ehöver lite kärlek från fel sort”, en formulering som kan tolkas som uttryck för en heteronormativt präglad desperation; längtan efter vilken kärlek som helst är total. Huruvida den sen utgår ifrån en homo-, bi- eller heterosexuell identitet spelar i detta sammanhang ingen roll.12 En likartad tolkningsmöjlighet finner man även i mötet med låten Atombomb från samma album. Här är det faktiskt inte helt klart att textens jag syftar på pojkarna när han talar om vem han (eller hon) vill byta plats med:

"Jag står i Vasaparken 
Ser pojkar och flickor gå genom kärlekslunden 
Jag skulle byta plats med vem som helst 
På sekunden... 
Om jag kunde..." 13

Att textens jag är en man är inte på något sätt i själva texten definitivt; det är främst sången, med en jagberättare och sjungen av en mansröst (Hellströms) som gör att vi så tydligt tolkar utsagan i detta framförande som en mans. Men även om det nu går att utgå ifrån att det är en man som formulerar sig, så är formuleringen ”Jag skulle byta plats med vem som helst” helt oklar. Det kan syfta på såväl de pojkar som flickor som beskrivs gå genom kärlekslunden i Vasaparken i Göteborg. Endast om vi utgår ifrån att textens jag verkligen är en man och att detta manliga jag är inskrivet i ett heteronormativt system kan vi dra slutsatsen att det är (de heterosexuella) pojkarna han kan tänka sig byta plats med, för att komma i åtnjutande av kvinnornas/flickornas kärlek. I detta sammanhang kan man också återigen peka på den kärlekslängtans desperation som så ofta kommer till uttryck på hela debutalbumet. Således skulle även en i grunden manlig, heterosexuellt orienterad utsägelseposition kunna uttrycka en så stark och en så desperat längtan efter kärlek att även homosexuellt och bisexuellt färgade möjligheter till kärlek och närhet tillskrivs ett värde, och framstår som något hett efterlängtat. Allt annat tonar i låttexten fram som bättre än kärlekslöshet och ensamhet. En bisexuell utgångspunkt tycks därmed vara räddningen som öppnar för fler möjligheter, fler vägar ut ur kärlekslöshetens isolering.

Flickidolen och ”pojken” Håkan
Gayikon i all ära, låt oss vända blad: Hellström framställs i massmedia inte sällan – mer eller mindre explicit – som en ”flickidol”. I pressens såväl som i SVT:s bildmaterial från Hellströms medverkan i Allsång på Skansen, framhävs ofta den unga, kvinnliga publiken som lätt hysterisk, a la Beatleshysteri från 1960-talet. Som exempel på denna massmediala retorik får här ett enda exempel duga.14 När Hellström 2007 tilldelades Evert Taubepriset av tidningen Vi och Taubesällskapet, äger följande replikväxling rum mellan intervjuaren och den intervjuade pristagaren:

"– Hur är det att sjunga för hysteriskt skrikande tonårsflickor?
 Jag gillar att de skriker, det trissar upp stämningen. Det kommer de inte alltid att göra, så man får suga i sig nu medan man har hår på huvudet, sedan kommer de att sluta skrika. Man blir ju inte yngre direkt."15

Hellström bestrider här inte det minsta bilden av honom som idol för tonårsflickor. Att beteckna någon som flickidol innebär ändå, i min mening, något nedsättande, för alla inblandade parter. För det första framstår artisten ifråga som någon som ”bara” kan locka yngre extatiska tonårstjejer att gå på konserter och köpa skivor (alternativt ladda ner filer). Artisten och bolaget ifråga får då misstänkas enbart utnyttja artistens utseende och sex appeal. Konstnärliga kvaliteter i musik, text, sång och musicerande värdesätts på så sätt i lägre grad. Självklart kan en artist med hög konstnärlig begåvning och kompetens samtidigt vara flickidol, det finns ingen faktisk motsättning i detta. Inte sällan hamnar dock tyngdpunkten på det yttre när termen används. För det andra framstår publiken som en ointelligent, estetiskt osensibel massa, utan förmåga att kunna avgöra vad man själv värdesätter i konstnärliga och kulturella uttryck; man (läs: de unga tonårstjejerna) styrs enbart av sina sexuella drifter. Även om det skulle behövas en omfattande och seriös receptionsundersökning för att säga något mer bestämt, vågar jag utifrån egna observationer och erfarenheter påstå att Hellströms publik och beundrare inte domineras av det ena eller det andra könet.

Ytterligare en dimension kan läggas till dessa mer sociologiskt anstrukna iakttagelser. Precis som i fallet med möjliga tolkningsvägar vad gäller gaytematik och -motiv, kan också Hellströms sångtexter ses som gestaltningar av relationer mellan män och kvinnor, pojkar och flickor, manligt och kvinnligt. Och i Hellströms texter är det betydligt lättare att finna frekvent förekommande exempel på gestaltningar av heterosexuellt präglad kärlek och längtan efter den. ”Och jag dansar med en flicka / Hon dansar mig galen” sjunger Hellström i Magiskt, men tragiskt, och så här tilltalar textjaget ”prinsessan Eva” i Uppsnärjd i det blå (2000): ”En dag kommer jag och du verkligen bli gamla / Men jag älskar dig NU”.16 Här är det tydligt att längtan efter kärlek är en längtan efter någon att vara kär i, att få ha en relation med någon. Det är med andra ord inte en längtan som specifikt riktas till en viss person. Ett outsiderskap konstrueras också i denna låt, liksom i en mängd låtar från den tidigaste solokarriären. I Nu kan du få mig så lätt från debutalbumet heter det att ”Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt” – den mot den stora kärleken syftande desperationen kan väl knappast formuleras tydligare än så.17

Särskilt i den första delen av karriären skildras unga människor. Det är killar och tjejer som relaterar till varandra. Texternas jag är oftast vad det verkar ett manligt jag, en pojke i de övre tonåren, som desperat och utan större framgång söker den stora kärleken. Denna består i högsta grad i att få vara tillsammans med en person av det motsatta könet, som i citatet ovan. En närmast övertydlig iscensättning av popstjärnan som hett eftertraktat sexobjekt finner man i musikvideon till Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000), där en efterfest med erotiska undertoner på ett hotellrum skildras som kuddkrig och brottningslek mellan Hellström och ett antal unga kvinnor.18

En intressant variant finner man i låten Den fulaste flickan i världen (2002), för övrigt en låttitel hämtad från Bob Dylans The Ugliest Girl in the World (1988):

"Du vet, hon har sneda framtänder 
och hon går som en studsande boll 
hennes ögon svänger
åt olika håll [---] 
och jag rår inte för det, men jag är kär i den 
fulaste flickan i världen [---]"19

Vän av ordning skulle kunna hävda att det finns en brist på trovärdighet i detta – att å ena sidan vara kär i någon som man å andra sidan tycker är världens fulaste, är det möjligt? Samtidigt pekar det än en gång mot ett av Hellström iscensatt outsiderskap. Han själv (som han påtalat i många tidiga intervjuer), liksom jagpersonen i många av hans texter, känner sig utanför snart sagt alla sociala sammanhang, och har ännu inte lyckats finna den stora kärleken. Och när den så dyker upp är det inte som alla andra storslaget skildrade förälskelser – utan med hjärtat slående för den påstått fulaste av flickor i världen.

Lite senare i Hellströms karriär, från och med albumet Ett kolikbarns bekännelser, förändras bilden något. Texternas jag framträder nu som ett mognare medvetande, och med en något modifierad syn på kärlekens krafter. På senaste albumet, För sent för Edelweiss (2008), sjunger Hellström ”Jag är kär i en ängel”, i låten Kär i en ängel.20 Den fulaste flickan i världen har blivit – eller ersatts av – en ängel. Det tydligt framhävda utanförskapet som framträder i den tidigare karriärfasen har bytts mot ett mognare tonläge. Detta har sin klangbotten i Hellströms liv: när han slog igenom var han singel och i många avseenden sökande; som etablerad svensk popartist har han också vad gäller privatlivet etablerat sig, han lever numera, sedan 2002, tillsammans med sin brasilienfödda flickvän Natalie och deras två barn. Det är just Natalie han omnämner och beskriver som en ängel i ovan citerade sång.

Livsdyrkaren Hellström
I Hellströms texter gestaltas den unga människans längtan efter andra miljöer, efter frihet, självständighet, berusning och kärlek. Allt detta kan sägas ingå i en romantisk livsåskådning, inte helt olik den man finner hos sångare och artister som Evert Taube, Cornelis Vreeswijk och Bob Dylan, för att nu nämna några av Hellströms viktigaste artistiska förebilder och intertextuella referenspunkter.21 Tydliga beröringspunkter finns emellertid också mellan Hellströms textvärld och den hållning till livet som man finner i texter av de författare som tidigare i svensk litteraturs historia kom att benämnas ”livsdyrkarna”. Jag menar att de hållningar hos Hellström som ovan presenterats kan läsas samman med livsdyrkarnas livssyn. Hellström kan betraktas som en livsdyrkare av stora mått, även om både skillnader och likheter i relation till nämnda litterära riktning går att iaktta.

För att förstå hur jag resonerar när jag vill betrakta och fatta Hellström som en livsdyrkare bör man ha klart för sig att det inte rör sig om ett godtyckligt valt ord. Termen har en tradition, och har använts på lite olika sätt. I det följande beskriver jag denna livsdyrkan med utgångspunkt i min egen doktorsavhandling om Erik Asklunds litterära 1930-tal, Modernitet och intermedialitet i Erik Asklunds tidiga romankonst (2003), Kjell Espmarks studie Livsdyrkaren Artur Lundkvist (1964), Martin Kylhammars Frejdiga framstegsmän och visionära världsmedborgare, Sven Stolpes Livsdyrkare (1931), samt Ebba Witt-Brattströms studie Moa Martinson. Skrift och drift i 30-talet (1988).22

I den svenska litteraturen blir livsdyrkan och livsdyrkare aktuella termer och begrepp under 1920- och 1930-talen. Begrepp som har använts synonymt är ”vitalism” och ”primitivism”. 1931 utkom Sven Stolpes bok med just titeln Livsdyrkare. I sin studie försöker Stolpe förstå och beskriva de svenska författare som enligt honom kan sägas ingå i den så kallade ”livsdyrkarsekten”. Det rörde sig om unga svenska författare, med gruppen Fem unga (Erik Asklund, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist, Harry Martinson och Gustav Sandgren) i spetsen, som bejakade några av modernitetens mest frapperande former (storstaden, filmen, jazzen).23 Samtidigt framstår författarna som motsägelsefulla i och med att de också hyllade en tankemodell som andades ”tillbaka till naturen”. Detta har sina rötter i en kritik riktad mot det borgerliga samhällets kulturyttringar som sågs som uttryck för förljugenhet och onaturligt liv. Livsdyrkarna och andra radikala författare menade att man bör sträva efter en sannare livsuppfattning, en sannare människotyp. Det livsdyrkarna framför allt kom att ta fasta på var:

* storstadslivet (men alltså även närheten till naturen) 
* resandet 
* kritiken av de borgerliga konventionerna i livet och i kulturen, inklusive: 
* en öppnare och friare syn på sexualitet



Omslaget till den mycket uppmärksammade antologin 5 unga, utgiven på Bonniers 1929. Gruppen Fem unga kom snabbt att framstå som representanter för den nya, radikala litteraturen i Sverige i början av 1930-talet. De blev också för en tid mer eller mindre synonyma med uttryck som livsdyrkare, primitivister och vitalister.

Hos Hellström finner vi mycket av detta. Han bejakar livsberusningen i alla dess former, han romantiserar i exempelvis Artur Lundkvists och Erik Asklunds anda det brusande storstadslivet och alla dess baksidor och möjligheter. Även resan, flykten ut i en värld som väntar på att upptäckas och upplevas har Hellström gemensamt med Fem unga och livsdyrkarna från åren runt 1930. I det följande vill jag ge några exempel från Hellströms låtar som tydligt visar mot liknande uttryck för livsdyrkan.

Hos Hellström läggs som tidigare nämnts tyngdpunkten på de unga människorna och deras förehavanden, tankar och känslor. På samma sätt förhöll det sig med de livsdyrkande författarna i svensk litteratur. Det var de unga och det nya som gång efter annan i deras litterära verk hyllades – på bekostnad av de äldre och allt det gamla. Inte för inte tog som sagt den ledande gruppen i dessa sammanhang namnet Fem unga. Ofta, ofta skildras också i romanerna från den här tiden unga män och kvinnor, på väg att bryta sig loss från sina familjesituationer, traditioner och de äldre generationerna. Mönstret går igen i senare tiders ungdomskulturer, och syns tydligt inom populärmusiken. Vad gäller Hellström har han på sina senare album dock släppt fokuseringen på ungdom, och börjat skriva utifrån en äldre och mognare utkikspunkt i livet.

Storstaden romantiseras, även dess baksidor, i mycket av den livsdyrkande skönlitteraturen, så också i Hellströms låttexter. I Hellströms poetiska universum är det Göteborg som är staden som utgör miljö och sceneri för berättelserna vi bjuds in till. Debut- och genombrottslåten Känn ingen sorg för mig Göteborg slår an tonen, och här hör man också i inspelningen, hur stadens ljud konkret och direkt deltar i avslutningen av låten: en spårvagnsklocka klingar, och förkunnar nästa hållplats.24 I låten Ramlar från samma album ges ambivalensen inför staden ett pregnant uttryck: textjaget ”ramlar dåliga gatan fram”, medan det ett par rader senare heter att han ”ramlar glada gatan fram”.25 Det dåliga/det syndfulla och det glada/det roliga kan som bekant sammanfalla.

Resandet, flykten och vägen ut i vida världen och ut mot de stora äventyren: se där en tematik som odlades av 1930-talets unga livsdyrkare, och som går igen i Hellströms texter. ”Möt mig där båtarna rullar ut / senare idag” heter det i Mitt Gullbergs kaj paradis (2002).26 Båtarna, hamnarna och olika marina motiv förekommer flitigt hos Hellström, så även i den tidigare nämnda image som tog sig uttryck i sjömanskostymerna som artisten och hans band turnerade i under flera år, från genombrottet och framåt.

Bilen är ett annat färdmedel som kan föra långt bort. I låten En vän med en bil (2000) heter det att ”Anna hade en vän med en bil och vi åkte långt bort / Och vi kanske till och med lämnar Sverige”.27 Det är här inget specificerat resmål som utgör drömmarnas mål, utan tvärtom, resan bort från något, ett här och nu, och det är lätt att med vetskap om Hellströms geografiska härkomst och omnämnanden av staden och olika platser i denna, tolka detta här och nu som Sverige och Göteborg modell tidigt 2000-tal.

En av de allra viktigaste punkterna i livsdyrkarnas program utgörs av synen på sexualiteten. Unga kvinnor åtrås och lyfts upp på piedestal av de unga, manliga författarna. Fruktsamma, villiga och vällustiga skulle kvinnorna vara i det Utopia som penslades fram i dikter och romaner. Hos Lundkvist, Asklund och de andra förekommer till exempel ofta skildringar av nakna kvinnor som badar i havet och i sjöar, i samklang med naturen. Som ett bland många exempel kan Lundkvists dikt ”Det är i sommarens, i sädesskördens tid” från 5 unga anföras; här citerar jag några för detta sammanhang mycket typiska rader:

"Det är i sommarens, i sädesskördens tid – se, 
från byn vandrar kvinnor ner till ån, 
mellan träden tar de kläderna av sig, 
låter dem falla i gräset
och böjer sina vita kroppar. 
De badar bland blad och näckrosor, 
de gnider sig med doftande björklöv [---]" 28

Här framställs kvinnorna ur ett manligt voyeuristiskt perspektiv och i förment naturlig samklang med naturen, på ett sätt som i många avseenden känns tämligen förlegat.29 Hos Hellström finner man inga motsvarigheter till detta. På sätt och vis kan man i musikvideon Kom igen Lena! (2002) uppfatta en mannens/pojkens dyrkan av kvinnan/flickan, men det är då framställt med ironisk touch och framstår som en drift med uppfattningar och synsätt som sätter kvinnan på en piedestal för att avgudas och tillbes. Det är inte heller frågan om romantiska kärleksförklaringar eller något dyrkande av kvinnan i sångtexten till låten Kom igen Lena! (2002).30

Notera också att även här – i videon Kom igen Lena! – placeras artisten Hellström och handlingen i hans sångtext i en urban miljö; sällan befinner sig karaktärerna i Hellströms videor eller låtar i naturen (möjligen bortsett från olika havsvyer och -miljöer). Den naturdyrkan som präglar så mycket av livsdyrkarnas filosofi – och litterära gestaltningar av livet, tiden och sexualiteten – lyser med sin frånvaro i Hellströms poetiska universum.

Allt som oftast kan 1930-talsförfattarnas manligt vitalistiska hållning förstås som brutal och sexistisk, något som Ebba Witt-Brattström mer än någon annan har redogjort för i sin avhandling om Moa Martinson. Vid en jämförelse med Hellströms poptexter syns tydligt hur mycket mjukare den sistnämndes skildringar av kärleken framtonar. Hos 1930- talets livsdyrkare fokuseras främst den fysiska, kroppsliga erotiken, medan vi i Hellströms texter finner en mer modest beskrivning av kärleken, mer som kärlek och förälskelse än som sexualitet.

En annan viktig skillnad, och det gäller också den sexualitet som gestaltas, mellan Hellström och ”livsdyrkarsekten”31 bör här framhållas. Hur radikala och livsbejakande man än var, och hur starkt man än påstod sig propagera för en öppnare sexuell hållning, så måste det konstateras att homosexualitet var något man inte förstod sig på och inte heller försökte förstå. Livsdyrkarna modell svenskt 1930-tal var i första hand uppenbart heterosexuella i sin hållning och hyllning till livet. Det finns rentav flera exempel på en högst tveksam syn på homosexualitet, som idag starkt kan ifrågasättas.32 I den hellströmska versionen av livsdyrkan finner man däremot en bejakande hållning till och en öppenhet inför hetero-, homo- och bisexuella identiteter.

Några avslutande ord om kärlek och en visartist
Varför då jämföra en popartist från 2000-talet med en litterär strömning från tidigt 1900-tal? Jag menar att många av de bärande elementen i livsdyrkarnas hållning – trots en del avgörande skillnader som påvisats ovan – verkligen går igen hos Hellström; ju mer man
studerar det, desto tydligare framträder likheterna. Det är en livsdyrkan som syns också i den svenska vistraditionen, och där kanske namnet på vägen mellan livsdyrkarna Lundkvist & co å ena sidan, och Hellström å andra sidan till slut skymtar fram i den gestalt som kan sägas höra till båda dessa världar och tider: Evert Taube.

Noter
1 Håkan Hellströms alla album till och med år 2008 är, i kronologisk utgivningsföljd: Känn ingen sorg för mig Göteborg, 2000; Luften bor i mina steg, 2002; Det är så jag säger det, 2002; Ett kolikbarns bekännelser, 2005; Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått, 2005; För sent för edelweiss, 2008. I skrivande stund kan sägas att ett nytt album är aktuellt: det i oktober 2010 nyutgivna 2 steg från Paradise.
2 Håkan Steen (red.), Håkan Hellström. Texter om ett popfenomen, Stockholm 2008.
3 Omslaget till QX, juli 2001. 
4 Nenne Nestius & Anders Öhrman, ”Vill Hellström hångla med oss?”, QX, juli 2001, här citerad ur Steen 2008, s. 118. 
5 Steen 2008, s. 60-62. 
6 Steen 2008, s. 63 f. 
7 Steen 2008, s. 117. 
8 Håkan Hellström, låten En midsommarnattsdröm, på albumet Ett kolikbarns bekännelser, 2005. Citerat ur texthäftet till cd:n. 
9 Jag har mer ingående diskuterat fenomenet intertextualitet i Hellströms produktion i följande artikel: Mikael Askander, ”Känn ingen sorg för mig, traditionen! Om intertextualitet i poplyriken – exemplet Håkan Hellström”, Humanetten nr 16, 2005; se: http://vxu.se/hum/publ/humanetten/nummer16/index.html. 
10 William Shakespeare, A Midsummer Night’s Dream, ca 1600. På svenska: En midsommarnattsdröm
11 Se videon (2005, i regi av Johannes Nyholm och Samuel Nyholm) på exempelvis www.youtube.com, under sökorden ”Håkan Hellström” och ”En midsommarnattsdröm”; uppgiften om vem som regisserat videon är svår att finna, men i ett mejl till mig förklarar Johannes Nyholm att han och hans bror gjorde videon; e- postmeddelande från Johannes Nyholm till Mikael Askander, 20.1.2009, utskrift av mejlet finns i Mikael Askanders ägo. 
12 Hellström, Magiskt, men tragiskt, på albumet Känn ingen sorg för mig Göteborg, 2000. Här citerat från texthäftet. 
13 Hellström, Atombomb, på albumet Känn ingen sorg för mig Göteborg, 2000. Här citerat från texthäftet. 
14 Fler exempel finner man dock lätt och snabbt, exempelvis bara genom att läsa i Steens och Sonic-redaktionens antologi, se till exempel Ebba von Sydows artikel ”Tjejtjusaren – Håkan Hellström dödar myten om sin tafflighet” (urspr. i Expressen 8.11.2002), i Steen, s. 204-207. 
15 Johan Norberg, ”Äkta vara”, Vi, juni 2007. 
16 Hellström, låtarna som citeras är i turordning: Magiskt, men tragiskt och Uppsnärjd i det blå; båda låtarna finns med på Känn ingen sorg för mig Göteborg, 2000. 
17 Hellström, Nu kan du få mig så lätt, på albumet Känn ingen sorg för mig Göteborg, 2000. 
18 Se videon Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000, i regi av Louise Storm och Fredrik Egerstrand) på dvd- utgåvan Explodera Bateria, 2003, eller på www.youtube.com, sökorden ”Hellström” och ”Känn ingen sorg”. 
19 Hellström, Den fulaste flickan i världen, på albumet Det är så jag säger det, 2002. Titeln (och bara den) är som sagt ”lånad” och översatt från Bob Dylans & Robert Hunters komposition Ugliest Girl in the World, på Dylans album Down in the Groove, 1988. 
20 Hellström, låten Kär i en ängel, på albumet För sent för edelweiss, 2008. 
21 Se Askander 2005. 
22 Se Kjell Espmark, Livsdyrkaren Artur Lundkvist: studier i hans lyrik till och med Vit man, Stockholm 1964; Martin Kylhammar, Frejdiga framstegsmän och visionära världsmedborgare: epokskiftet 20-tal – 30-tal genom fem unga och Lubbe Nordström, Stockholm 1994; Sven Stolpe, Livsdyrkare, Stockholm 1931 samt Ebba Witt- Brattströms studie Moa Martinson: skrift och drift i 30-talet, Stockholm 1988. I min avhandling diskuterar jag begreppen livsdyrkan, vitalism och primitivism utifrån dessa studier, se Mikael Askander, Modernitet och intermedialitet i Erik Asklunds tidiga romankonst, Växjö 2003, s. 24 och 49-52. 
23 Gruppen Fem unga publicerade sig enda gången i bokform gemensamt i antologin 5 unga, Stockholm 1929. 
24 Hellström, låten Känn ingen sorg för mig Göteborg, på albumet med samma titel, 2000. 
25 Hellström, låten Ramlar, på albumet Känn ingen sorg för mig Göteborg, 2000. 
26 Hellström, låten Mitt Gullbergs kaj paradis, på albumet Det är så jag säger det, 2002. 
27 Hellström, låten En vän med en bil, på albumet Känn ingen sorg för mig Göteborg, 2000.
28 Artur Lundkvist, ”Det är i sommarens, i sädesskördens tid”, 5 unga, 1929. 
29 1930-talsförfattarnas vurmande för kvinnan som sexuellt farlig och frälsande varelse framträder absolut inte bara i naturlandskap, utan ofta också i urbana scenarion. Se exempelvis flera av dikterna i Asklunds samling Frukt, Stockholm 1932. 
30 Både låten och musikvideon Kom igen Lena! kom 2002; låten ligger på albumet Det är så jag säger det, 2002. Videon är regisserad av Jocke Åhlund, och finns på Explodera Bateria och på www.youtube.com, sökorden ”Hellström” och ”Kom igen Lena”. 
31 Uttrycket används av Stolpe, se Stolpe 1931, s. 77-100. 
32 Se till exempel Erik Asklunds roman Fanfar med fem trumpeter, Stockholm 1934.

© Mikael Askander (förutom bildmaterialet) 2010