Trots att Steve Sem-Sandberg får Augustpriset är jag väldigt nyfiken på hans roman De fattiga i Lodz. Han har alltid varit en intressant författare, och fortsätter så.
Annars har jag helt gett upp Augustpriset efter en del trams de senaste åren: 2008 misslyckades man med att ge priset till en poet för första gången på länge, trots att Bruno K. Öijers fantastiska diktsamling Svart som silver var nominerad. I år undrar jag vad som hände med den s.k. fackbokskategorin - att inte Gellert Tamas var nominerad... totalt oförklarligt, faktiskt.
Igår besökte jag Lundensiska litteratursällskapets afton, en paneldiskussion i Hörsalen på SOL-centrum om Bruno K. Öijer. Det började lite trevande, men blev allt intressantare och när klockan slog nio och det var slut var man beredd att utropa "vi får ta mer nästa vecka!". Öijer upphör aldrig att attrahera eller intressera; de många besökarna igår kväll håller med om det, kan jag lova.
Bäst gillade jag Ann Steiners inlägg. Hon försökte nyansera bilden av Öijer som en ständig outsider. Jag håller med Steiner, Öijer är inte längre någon outsider i den svenska litteraturen. Men det spelar mindre roll, det viktiga är att hans dikter håller - & det gör dem (& lär göra länge än)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar