I min roll som universitetslektor, lärare och biträdande prefekt för grundutbildningsfrågor på Institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet händer det ganska ofta att jag suckar och stönar – över de stora problemen med att – för kvalitetens skull i de kurser som ges – kunna ge tillräckligt MYCKET undervisning.
Hösten 2010 satsar vi på att öka antalet så kallade kontakttimmar (föreläsningar, seminarier, gruppövningar, handledning, studiebesök, med mera), något som möjliggörs tack vare för detta ändamål öronmärkta medel från område HT. Dock har inga signaler givits om att detta är medel man också i fortsättningen kan räkna med att få eller ansöka om, så kanske rör det sig bara om en lyckosam engångssatsning.
Problemet med mängden undervisning stavas PENGAR. Och jag skriver helt och hållet under på Carl-Gustaf Andréns inlägg i Sydsvenskan (31.7.2010); Andrén menar att två saker måste (inte bör, utan MÅSTE) göras för att undervisninngsmängden ska komma upp på en acceptabel nivå: 1) en omprioritering måste göras vid svenska lärosäten, så att mer pengar går till kärnverksamheten, det vill säga grundutbildningen, vilket inte är fallet nu (då en väldigt stor del av pengarna går till stödfunktioner, läs administration). 2) statsmakterna måste avsätta mer pengar till grundutbildningen.
Andréns tanke är att sådana steg tas inte bara för grundutbildningens skull i sig, utan också för att skapa en nödvändig förutsättning för att kunna realisera visionerna om en förbättrad och mer kvalificerad forskning i Sverige.
Läs Andréns artikel här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar