Jag har varit på bio – vilket inte skett många gånger detta år, mycket beroende på att jag är ganska nybliven pappa – och sett Julie & Julia (i regi av Nora Ephron). Det visade sig bli en liten skön fyrverkeripjäs till mysfilm, en klart positiv överraskning! Filmen handlar om en tjej, Julie Powell, som bloggar om matlagning och sätter sig före att laga sig igenom kokboks- och tv-kock-ikonen Julia Childs kokbok med fransk mat. Och så bloggar hon om det hela. Filmen följer ömsom Julie i 2000-talets New York, ömsom 1950-talets Julia, i bl. a. Paris och Tyskland.
Det är tveklöst en feel good-film med hög charmfaktor, och som faktiskt lyckas få Meryl Streep att briljera totalt. Det känns som att DET var länge sedan… förutom Deer Hunter och The Hours har jag mest upplevt Streep som en ganska-tråkig-men-duktig skådespelare. Men i Julie & Julia ÄR hon på ett helt naturligt sätt sin karaktär, en kvinna som tar plats, är högljudd, varm och tror på sig själv.
Och det är inte bara hon som är bra; flertalet skådespelare – däribland Chris Messina, Amy Adams och inte minst Stanley Tucci som Julia Childs make – är trovärdiga och smått lysande i sina rollgestaltningar. Dessutom är historien berättad med ett puttrande driv som aldrig stannar av. Det rör sig om en berättelse som visar hur människor faktiskt kan göra något av sina passioner; att det i det här fallet handlar om mat och matlagning är en sak. Jag läser skildringen av karaktärernas matintresse som en representation av det allmänmänskliga i att gilla och vilja – och det går vägen! Se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar