Några läsningar [2011]

Litteraturåret kommer jag att minnas på ett särskilt sätt; uppe på himlen lyser inte bara en utan två stycken månar. Den bilden... lyser som poetiskt månsken starkare än något annat från 2011 års läsupplevelser. Det är i Haruki Murakamis mastodontverk, den tre (tjocka) romaner långa 1Q84 som de två månarna uppenbarar sig på natthimlen för romankaraktärerna och läsarna. Gränserna mellan fiktion och verklighet suddas ut, och i det suggestiva spelet mellan ont och gott tonar den vackraste av kärlekshistorier fram. Murakamis produktion är omfattande, och kan i mina ögon beskrivas bland annat som en produktion som löper längs tre spår. Han skriver 1) vemodiga kärlekshistorier, 2) Twin Peaks-artade och drömska kriminalgåtor, samt 3) dokumentära böcker. I 1Q84 sammanstrålar spår 1 och 2, till något av det elegantaste och varmaste han någonsin har format.

Som sagt, utöver det där skenet från de två månarna... står sig resten av litteraturåret 2011 inte riktigt. Men jag har i alla fall upptäckt Per Odenstens författarskap, vilket jag är mycket glad för. Horntrollet, Vänterskans flykt och Gheel har jag uppehållit mig i. Och rasat ner i. I år kom dessutom samlingsvolymen med olika kortare texter, Nio sätt att beskriva regnet på, som jag ännu inte hunnit sätta tänderna/ögonen i. Det kommer, I promise!

Dessutom läste jag med stor behållning Hanna Nordenhöks hittills bästa bok, romanen Promenaderna i Dalby hage. En lika vacker som gastkramande och prövande läsning utlovas för den som orkar – det här är inte en bok för svaga.

Ytterligare en bok vill jag nämna här: Håkan Lahgers i många avseenden alldeles fantastiska Dylan. En kärlekshistoria. Kanske är det en bok främst för Dylan-fansen, det medges, men det bjuder på så mycket annat också, och formar sig till ett stycke svensk (!) kulturhistoria. Och Lahger lyckas hitta nya sätt att vinkla fram historien om Dylan på, en eloge för det!